Gyllene timmen / Golden hour

En serie inskannade negativ bildbehandlade i LightRoom. Orginalen har jag just har börjat jobba med i mörkrummet. Nu gäller det bara att få till den här rödguldtonen i kemin och pappret också.... experiment pågår.
Kamran är en pytteliten bakelit kamera för 127-film, Brownie Starlet.

S-curve

S-curve, a photo by bildministeriet on Flickr.

Inte mycket färg i den här bloggen på ett tag, kanske jag borde kompensera det. Ljusläckor på filmen gör det mystiska skenet. Ibland inte så uppskattat, men här förhöjer det bilden och känslan av overklighet som jag gillar och vill åt.

Små fönster/ small windows

small window, a photo by bildministeriet on Flickr.

Har fortfarande bilder från Köpenhamn att framkalla men det här är den sista rullen jag tog med min älskade Yashica Mat 124 G. En helt fantastisk kamera som t.om. hade en helt korrekt ljusmätere inbyggd. Sen råkade jag tappa den i backen på ett olyckligt sätt. Nu vill den inte mer och jag sörjer.

Tränger sig mot taket/ Blowing the roof

Blowing the roof, a photo by bildministeriet on Flickr.

Mera Holga i Botanisk Have. Om det inte var så otroligt varmt och fuktigt här, skulle jag kunnat ha tillbringat timmar i denna slingrande växande organism.

Ja, vi har täckning/ Yes, we are connected

Det är spännande att få utforska nya storstäder, ta del av en annan puls och känna nya sorters dofter av asfalt, avgaser och matos. Men jag drömmer samtidigt om att få åka någonstans där det definitivt inte finns någon täckning.
Inte av något slag.

Solen talar genom löven

En sommardag på den gamla kyrkogården där sagornas mästare H.C Andersen har sin grav.
Där har i stillhet träden fått växa utan att tuktas och inrättas i människornas ordning.

Minnesvårdars smideslöv och markens täckande murgröna får mötas på egna villkor.

Ljuset fördelas, leker i lövmassor och buskar. Stryker mjukt över stenar som tanken smeker minnet av de som inte längre är här bland oss.


I sol och skugga ryms hela spektrat av ljus och mörker. I sorgen även glädje för att det får vara så här vackert och att jag får uppleva det.

Här finns plats för döda så väl som levande. Och tid för de sistnämda...att bara vara just levande en stund.


Assistens kykogård i Köpenhamn en Augustidag med min Yashica Mat 124 G

Svartvitt

En trevlig kompaktkamera Canon A35 F laddad med T-max 100. Kanska inte den ideala filmen till starkt solnedgångsljus men jag tycker ända att resultatet blev ok.

Kanske beror det på att världens finaste tonåringar poserade så att jag kunde testa.

Glödande Lomo

Här kommer fler exempel på vad en Lomokamera med crossprocessad diafilm kan åstadkomma....

Färgexplosionerna blir ibland så starka att en stackars skanner inte klarar av den intensiva färginformationen. Inget photoshoppande här inte bara galet färgspektra i filmen.

Ibland tycker jag nästan att det passerar gränsen. Men bara nästan...det är ju samtidigt så härligt vilt!

Olika sorters diafilm, reagerar olika. Här är ett exempel på Kodak Ektachrome Panter 100 x. Filmen är också något gammal, d.v.s. datummärkningen har gått över tiden. Det kan också påverka resultatet, liksom temperaturen i vilken filmen har förvarats.

Här finns alltså möjligheter att göra massor av intressanta experiment!

Välsignade läckor

När Lomo-kameran fungerar som den ska och glappar lite på rätt ställe kan man bli välsignad med underbara ljusläckage.



Det är bara tacka och ta emot. Har man dessutom turen att ha en schysst Diafilm i kameran som man sedan crossprocessad ( dvs. framkallar i kemi avsedd för vanlig färgfilm -inte Dia) Så kan det bli alldeles, alldeles underbart!

Längtar

Jag längtar efter bladen på träden. Och solen som silar igenom dem. Skuggfläckarna på gräset.

I long for all the leaves on the trees. And for the sun to shine through them. The shadowpatterns on the grass.

Bildbevis

Det är tur att man kan fotografera, så att det finns bevis. Jag har varit uppe på en riktig hemlig tak-trädgård.
En sån som Karlsson på taket skulle ha haft om han hade brytt sig det minsta om att odla och plantera blommor och grönt. Men han var väl mest intresserad av godis och köttbullar om jag minns rätt?

Hursomhelst så var denna trädgård inte i Vasastaden i Stockholm, utan i Köpenhamn men den var inte mindre fantastisk för det. Jag bara väntade på att höra ett litet puttrande från en motor och på att få se en liten tjock gubbe segla in över taknocken och landa bredvid mig där jag satt med min drink i kvällssolen.

Det här var i höstas i september och jag var i Köpenhamn med en vän. Tre dagar var jag där och jag tog massor av bilder där uppe. Tråkigt nog verkar det som om de här var det enda som blev nåt. Men så är det ibland. Jag har redan bestämt mig för att åka tillbaka. Det var mycket speciellt att sitta där på natten under stjärnorna också och höra bruset från staden gömd i den hemliga trädgården på taket.
Carstens Guesthouse heter det, stället dit ni ska åka om ni vill uppleva nåt alldeles speciellt som den här trädgården. Det är de jättetrevliga gifta killarna Carsten och Harrie som äger och driver detta fantastiska ställe mitt i Köpenhamn. Carsten lagar den bästa frukosten i scandinavien, förresten.

I found this secret garden on a roof... In Copenhagen when I was there three days last autum with a friend. It was September and warm, and I spend a lot of time up there and took quite a few rolls with my Yashica.
This place is very special, magical even. If you want to go there the place is called Carsten´s Guesthouse and it´s a wonderful place run by this married gay couple, Carsten and Harrie, such lovely guys. Carsten makes the best breakfast in scandinavia, btw.
I have decided to go back here some day.

http://www.carstensguesthouse.dk/index.htm

Snö, snö, snö ( Snow, snow, snow)

Vi kommer inte att glömma den här Göteborgsvintern i första taget, det är ett som är säkert.
Vissa kommer kanske att med en rysning minnas hur de fick skotta fram bilden varje morgon i över två månaders tid.
Jag kommer att minnas tystnaden och det bländande vita ljuset tillsammans med alla nya former som skapades av snön.
Barnen kommer att minnas det som den bästa vintern i stan hittills!

( We won´t forget this winter in Gothenburg for long. Many adults maybe remember how they had to use a showel to get their car out every morning for two months or more. I will remember the silence, the light and all the new forms made by the snow. The kids will remember it as their best city- winter ever! )

Bästa sidan av Holga

Holga med svartvit film skapar en stämning och ett uttryck som jag gillar.
Särskilt geometriska former, texturer och ytor blir häftiga genom Holgas milda, lite ofokuserade öga. Filmen är en Ilford HP5+ 400 ISO. En mycket bra film att mata Holgan med enl. min erfarenhet.

Känsla = Holga

Jag älskar verkligen att experimentera och ha roligt när jag fotograferar.

Därför passar också Holgan mig som hand i handske, väldigt ofta.

Så här kul kan det blir när man fotar med 35mm film i den.

Man får trixa och fixa lite för att hålla filmen på plats på 120 rullen.

Jag brukar nu oftast gå in i mörkrummet ( vilket kolsvart rum som helst funkar) och rulla upp en bit av en 35mm film på en använd 120 rulle, med skyddpappret kvar. På det sättet behöver man t.ex. inte tejpa igen hålet på baksidan, fäppla med skummgummi, tejp och ev. kartong. Men det bästa med det sättet är att man lätt kan hålla räkning på var nästa bildruta börjar; genom att man använder sig av den gamla skyddspappret från 120 rullen, så sitter ju de gamla numren kvar och visas i rutan. Praktiskt!

Jag inser dock nu att jag behöver jobba mer med kvalitén på mina Holganegativ, tänka noga på vilken film jag sätter i och även använda t.ex stativ för längre tider, ljusmätaren och kanske blixten ibland.

Min kompis Patrick som är en superduktig fotograf från Fotokompaniet, leder just nu en kurs i avancerad mörkrumsteknik som jag går och han påpekar ständigt detta för mig, att man får de perfekta kopior som man har schyssta negativ för.

Är negativen för "mjuka" som de lätt kan bli med Holgan, så är det väldigt svårt att få till en perfekt kopia om man vill ha bra kontrast t.ex.

Jag har nog varit lite slarvig förut när jag kopierat i mörkrummet och tänkt lite att "det får bli som det blir" men nu har jag börjat inse mer och mer hur mycket jobb som man måste lägga ned för att "få till det" med en bra kopia som duger för t.ex. utställning.

Oftast har jag ju skannat in mina Holga -och andra toycamera negativ- och då är det svårt att se vad som kan fungera att verkligen göra snygga kopior av, för nästan allt blir ju en bild i datorn...som man sen kan jobba med kontraster och nivåer på i ett enkelt bildbehandlingsprogram.

-THE SCANNER ALWAYS LIES, säger irländska Patrick och spänner ögonen i mig.

Ja, nu förstår jag att han har rätt och jag har lärt mig en läxa, det är ju sådan tillfredställelse när ens kopia blir precis så där snygg som man vill ha den.

(fast jag kommer att fortsätta experimentera ändå ibland, bara för att hålla spänningen vid liv, tjohej!)

Sammetsskyddad

Jag måste erkänna att jag har en kanske lite pinsam faiblesse för sammetsgardiner.

De får gärna vara lite tunga, i dova färger och tjocka veck.

De ska absolut inte vara i krossad eller fusksammet eller i grälla färger, nej, klassiskt gammalt slottsmaner/ engelskt gods ska det vara.

Det är ganska suspekt att gilla nåt sånt har jag förstått, "folk" rynkar gärna på näsan och menar att sammetsgardiner är sånt som finns på bordeller i westernfilmer och de ses också som lite snuskiga, ohygieniska och dammiga.
Men jag bryr mig inte, jag kommer ut som sammetsälskare, helt enkelt!

Ett tag hade jag två smala hallonröda sammetsvepor i sovrummet. De var en halvtaskig ersättning för vad jag egentligen ville ha och det gick inte att drapera dem i såna där tjocka, mjuka veck som jag ser framför mig.

Nån gång ska jag ha ett riktigt par smaskiga sammetsdraperier. Gärna framför en sådan här trevlig fönsterbänk i ett bibliotek.

Tänk så skönt att få dämpa lite av larmet från världen där utanför....att få bädda in sig i mjuk sammet.

Det här fotografiet är fotat med min Holga på svartvit film, Tri-x 400. Jag har scannat in negativet och sepitonat det i ett bildbehandlingsprogram. Hoppas, hoppas att jag kan göra en bra print av det här neagtivet i mörkrummet också, tänker att sepia vore väldigt passande att tona i.

Jag har för mig att de här gardinerna var mörkt olivgröna i verkligheten där de hänger på Tjolöholmsslott.

Som i en film

Om man crossprocessar en gammal diafilm, dvs framkallar diafilmen i vanlig färgfilmskemi, C-41, så blir färgerna ofta väldigt saturerade och häftiga. Kameran är en Yashica Mat, en tvåögd spegelreflexkamera, en av mina favoriter.

Utsikt över den stad som har blivit min.

Loppis!

Jag tycker mycket om att gå på loppis. Här möts både saker och människor från de mest skilda håll. Här är foton från loppmarknaden vid Kviberg i Göteborg. Nu är hela verksamheten hotad och det är väldigt tråkigt. Här behöver man inte köpa något, att bara gå omkring titta på prylar är en historielektion och ett mycket uppskattat helgnöje för många Göteborgare. Om man känner sig sugen på en pratstund kan man alltid stanna och tjata lite med någon av försäljarna, kanske ta en kopp kaffe och en sockerkaka i fiket och visa sina fynd för bordsgrannen.


Det kan vara ganska tröttande med loppmarknader också, särskilt som säljare. Och är det lite mindre folk kan man passa på att ta sig en lur mellan kunderna.

Solen

det är de där kvällarna
när solen gör betongfasader till guld.

Broar

Ingen stad utan broar

Allting kan säljas med mördande reklam.