Känsla = Holga

Jag älskar verkligen att experimentera och ha roligt när jag fotograferar.

Därför passar också Holgan mig som hand i handske, väldigt ofta.

Så här kul kan det blir när man fotar med 35mm film i den.

Man får trixa och fixa lite för att hålla filmen på plats på 120 rullen.

Jag brukar nu oftast gå in i mörkrummet ( vilket kolsvart rum som helst funkar) och rulla upp en bit av en 35mm film på en använd 120 rulle, med skyddpappret kvar. På det sättet behöver man t.ex. inte tejpa igen hålet på baksidan, fäppla med skummgummi, tejp och ev. kartong. Men det bästa med det sättet är att man lätt kan hålla räkning på var nästa bildruta börjar; genom att man använder sig av den gamla skyddspappret från 120 rullen, så sitter ju de gamla numren kvar och visas i rutan. Praktiskt!

Jag inser dock nu att jag behöver jobba mer med kvalitén på mina Holganegativ, tänka noga på vilken film jag sätter i och även använda t.ex stativ för längre tider, ljusmätaren och kanske blixten ibland.

Min kompis Patrick som är en superduktig fotograf från Fotokompaniet, leder just nu en kurs i avancerad mörkrumsteknik som jag går och han påpekar ständigt detta för mig, att man får de perfekta kopior som man har schyssta negativ för.

Är negativen för "mjuka" som de lätt kan bli med Holgan, så är det väldigt svårt att få till en perfekt kopia om man vill ha bra kontrast t.ex.

Jag har nog varit lite slarvig förut när jag kopierat i mörkrummet och tänkt lite att "det får bli som det blir" men nu har jag börjat inse mer och mer hur mycket jobb som man måste lägga ned för att "få till det" med en bra kopia som duger för t.ex. utställning.

Oftast har jag ju skannat in mina Holga -och andra toycamera negativ- och då är det svårt att se vad som kan fungera att verkligen göra snygga kopior av, för nästan allt blir ju en bild i datorn...som man sen kan jobba med kontraster och nivåer på i ett enkelt bildbehandlingsprogram.

-THE SCANNER ALWAYS LIES, säger irländska Patrick och spänner ögonen i mig.

Ja, nu förstår jag att han har rätt och jag har lärt mig en läxa, det är ju sådan tillfredställelse när ens kopia blir precis så där snygg som man vill ha den.

(fast jag kommer att fortsätta experimentera ändå ibland, bara för att hålla spänningen vid liv, tjohej!)