Finfint skräp

Jag har en liten skruttkamera av plast som inte har nåt namn. Hittade den i en skrotlåda på en loppis för 10 kronor.
Den har en enda funktion, man kan ställa om den till ett så kallat "panoramaläge"
Då fälls det upp två "grindar" i sökaren och så kan man försöka inbilla sig att man tar panoramabilder. Det blir lite smalare bilder på negativen, med två svarta fält ovanför och nedanför.
Så himla sött! Väldigt Hightech!

Jag sätter i en riktigt ljuskänslig film i den där kameran ibland, för att få till det där härligt skitiga kornet. Det kan t.om. leda till en eller annan lyckad bild.
Jag gillar den här. Helt perfekt i sin operfekthet.

Bästa sidan av Holga

Holga med svartvit film skapar en stämning och ett uttryck som jag gillar.
Särskilt geometriska former, texturer och ytor blir häftiga genom Holgas milda, lite ofokuserade öga. Filmen är en Ilford HP5+ 400 ISO. En mycket bra film att mata Holgan med enl. min erfarenhet.

Känsla = Holga

Jag älskar verkligen att experimentera och ha roligt när jag fotograferar.

Därför passar också Holgan mig som hand i handske, väldigt ofta.

Så här kul kan det blir när man fotar med 35mm film i den.

Man får trixa och fixa lite för att hålla filmen på plats på 120 rullen.

Jag brukar nu oftast gå in i mörkrummet ( vilket kolsvart rum som helst funkar) och rulla upp en bit av en 35mm film på en använd 120 rulle, med skyddpappret kvar. På det sättet behöver man t.ex. inte tejpa igen hålet på baksidan, fäppla med skummgummi, tejp och ev. kartong. Men det bästa med det sättet är att man lätt kan hålla räkning på var nästa bildruta börjar; genom att man använder sig av den gamla skyddspappret från 120 rullen, så sitter ju de gamla numren kvar och visas i rutan. Praktiskt!

Jag inser dock nu att jag behöver jobba mer med kvalitén på mina Holganegativ, tänka noga på vilken film jag sätter i och även använda t.ex stativ för längre tider, ljusmätaren och kanske blixten ibland.

Min kompis Patrick som är en superduktig fotograf från Fotokompaniet, leder just nu en kurs i avancerad mörkrumsteknik som jag går och han påpekar ständigt detta för mig, att man får de perfekta kopior som man har schyssta negativ för.

Är negativen för "mjuka" som de lätt kan bli med Holgan, så är det väldigt svårt att få till en perfekt kopia om man vill ha bra kontrast t.ex.

Jag har nog varit lite slarvig förut när jag kopierat i mörkrummet och tänkt lite att "det får bli som det blir" men nu har jag börjat inse mer och mer hur mycket jobb som man måste lägga ned för att "få till det" med en bra kopia som duger för t.ex. utställning.

Oftast har jag ju skannat in mina Holga -och andra toycamera negativ- och då är det svårt att se vad som kan fungera att verkligen göra snygga kopior av, för nästan allt blir ju en bild i datorn...som man sen kan jobba med kontraster och nivåer på i ett enkelt bildbehandlingsprogram.

-THE SCANNER ALWAYS LIES, säger irländska Patrick och spänner ögonen i mig.

Ja, nu förstår jag att han har rätt och jag har lärt mig en läxa, det är ju sådan tillfredställelse när ens kopia blir precis så där snygg som man vill ha den.

(fast jag kommer att fortsätta experimentera ändå ibland, bara för att hålla spänningen vid liv, tjohej!)

Sammetsskyddad

Jag måste erkänna att jag har en kanske lite pinsam faiblesse för sammetsgardiner.

De får gärna vara lite tunga, i dova färger och tjocka veck.

De ska absolut inte vara i krossad eller fusksammet eller i grälla färger, nej, klassiskt gammalt slottsmaner/ engelskt gods ska det vara.

Det är ganska suspekt att gilla nåt sånt har jag förstått, "folk" rynkar gärna på näsan och menar att sammetsgardiner är sånt som finns på bordeller i westernfilmer och de ses också som lite snuskiga, ohygieniska och dammiga.
Men jag bryr mig inte, jag kommer ut som sammetsälskare, helt enkelt!

Ett tag hade jag två smala hallonröda sammetsvepor i sovrummet. De var en halvtaskig ersättning för vad jag egentligen ville ha och det gick inte att drapera dem i såna där tjocka, mjuka veck som jag ser framför mig.

Nån gång ska jag ha ett riktigt par smaskiga sammetsdraperier. Gärna framför en sådan här trevlig fönsterbänk i ett bibliotek.

Tänk så skönt att få dämpa lite av larmet från världen där utanför....att få bädda in sig i mjuk sammet.

Det här fotografiet är fotat med min Holga på svartvit film, Tri-x 400. Jag har scannat in negativet och sepitonat det i ett bildbehandlingsprogram. Hoppas, hoppas att jag kan göra en bra print av det här neagtivet i mörkrummet också, tänker att sepia vore väldigt passande att tona i.

Jag har för mig att de här gardinerna var mörkt olivgröna i verkligheten där de hänger på Tjolöholmsslott.

Reach out

Åh fast det är den mest fantastiska fimbulvinter jag någonsin sett i Göteborg med ett vinterlandskap som förändrar sig varje dag med nya spännande drivor och istappar, så sträcker sig något inom mig i längtan efter ett annat grönare landskap.

Kära Holga

Holga är ändå alltid Holga. Jag gillar mina skarpt, just för att de inte är det. Skarpa alltså. Lååång exponering i B-läge för denna bild, jag räknade till 30 mellanöl i allafall. Inget stativ men ett krampaktigt pressande mot en vägg funkar det också.

Ful och fint

Ett "fulskott" med en Hasselbladare som det här kan ibland göra en lycklig.

Jag gillar det fina planerade fotot också, men det är intressant hur dessa två bilder tagna vid samma tidpunkt, med samma utrustning av samma motiv kan säga så olika saker och ge så olika intryck.
Jag har fotat med Hasselbadaren, 50 mm objektivet och Kodak plus-x 125 film pressad till 400. Framkallat i Calbe R09 och sedan scannat in negativet.

Polaroid kalkon

Min "nya" Polaroidcamera SX-70 Sonar verkar inte funka som den borde... Den lyckas göra en dubbelexponering. Jag har aldrig hört talas om det förut, men tydligen går det. Här är en konstig bild på Mig och Jag och min polare Patrick.


Och här är min fina dotter Molly.( hon är inte lika diffus i verkligheten)

Förutom att den lyckas dubbelexponera verkar den exponera åt helvete fel. Trots filmfilter som man ska använda tillsammans med filmen för att kompensera så fungerar inte exponeringen. Jag har nu kört igenom ett helt 10-pack svindyr polaroidfilm och försökt på alla möjliga vis att komma tillrätta med överexponeringen, men till ingen nytta.
Hm. Trist. Kanske kan man bygga om den till en vanlig pinhålskamera? Tyvärr är den inte tillräckligt tung att använda som bokstöd.

Rester från ett krig

Bunkerrester från Skagen. Fotat med min Yashica Mat. Rester av ett krig som långsamt vittrar bort. Hoppas inte att minnet av det gör detsamma.

Hopplösa snöbilder

Det snöar och snöar, mer i år än på flera år förr. Mycket snöbilder blir det. Jag vet faktiskt inte hur man ska göra för att fotografera snö. Jag bara försöker, men det blir inte som jag tänkt mig. Vitt, vitt vitt och lite annat smuts. Fast så är det väl.
Jag har använt Holga kameran här och Tri-X. Kanske skulle det vara bättre med färgfilm. Jag vet inte. Känner mig mest insöad.

Blå drömmar

Det är roligt att experimentera med olika toningar. Jag har aldrig provat blåtoning förut men i helgen var det dags. Jag tog några gamla svartvita kopior gjorda på plastpapper som jag hade sen tidigare och tonade dem i Tetenal Blautoner som är speciellt avsett för plastpapper.
Lite knepigt var det att få toningen jämt, man måste agitera hela tiden och sedan skölja kopiorna noga. Tulpanerna tonade jag i 30 sek. Damen nedan hälften så länge.


Jag gillar resultatet, även om det kanske är lite "over the top" och melodramatiskt.
Det dramatiska har sin plats, det också.

Som i en film

Om man crossprocessar en gammal diafilm, dvs framkallar diafilmen i vanlig färgfilmskemi, C-41, så blir färgerna ofta väldigt saturerade och häftiga. Kameran är en Yashica Mat, en tvåögd spegelreflexkamera, en av mina favoriter.

Utsikt över den stad som har blivit min.