Bildbevis

Det är tur att man kan fotografera, så att det finns bevis. Jag har varit uppe på en riktig hemlig tak-trädgård.
En sån som Karlsson på taket skulle ha haft om han hade brytt sig det minsta om att odla och plantera blommor och grönt. Men han var väl mest intresserad av godis och köttbullar om jag minns rätt?

Hursomhelst så var denna trädgård inte i Vasastaden i Stockholm, utan i Köpenhamn men den var inte mindre fantastisk för det. Jag bara väntade på att höra ett litet puttrande från en motor och på att få se en liten tjock gubbe segla in över taknocken och landa bredvid mig där jag satt med min drink i kvällssolen.

Det här var i höstas i september och jag var i Köpenhamn med en vän. Tre dagar var jag där och jag tog massor av bilder där uppe. Tråkigt nog verkar det som om de här var det enda som blev nåt. Men så är det ibland. Jag har redan bestämt mig för att åka tillbaka. Det var mycket speciellt att sitta där på natten under stjärnorna också och höra bruset från staden gömd i den hemliga trädgården på taket.
Carstens Guesthouse heter det, stället dit ni ska åka om ni vill uppleva nåt alldeles speciellt som den här trädgården. Det är de jättetrevliga gifta killarna Carsten och Harrie som äger och driver detta fantastiska ställe mitt i Köpenhamn. Carsten lagar den bästa frukosten i scandinavien, förresten.

I found this secret garden on a roof... In Copenhagen when I was there three days last autum with a friend. It was September and warm, and I spend a lot of time up there and took quite a few rolls with my Yashica.
This place is very special, magical even. If you want to go there the place is called Carsten´s Guesthouse and it´s a wonderful place run by this married gay couple, Carsten and Harrie, such lovely guys. Carsten makes the best breakfast in scandinavia, btw.
I have decided to go back here some day.

http://www.carstensguesthouse.dk/index.htm

Snö, snö, snö ( Snow, snow, snow)

Vi kommer inte att glömma den här Göteborgsvintern i första taget, det är ett som är säkert.
Vissa kommer kanske att med en rysning minnas hur de fick skotta fram bilden varje morgon i över två månaders tid.
Jag kommer att minnas tystnaden och det bländande vita ljuset tillsammans med alla nya former som skapades av snön.
Barnen kommer att minnas det som den bästa vintern i stan hittills!

( We won´t forget this winter in Gothenburg for long. Many adults maybe remember how they had to use a showel to get their car out every morning for two months or more. I will remember the silence, the light and all the new forms made by the snow. The kids will remember it as their best city- winter ever! )

Det spelar ingen roll vad du dricker...

...Öl


...Sprite


eller Te, du ser alltid lika underlig ut med kombinationen Lomo och Diana + blixten med färgfilter. Fast färgerna blir ju snygga.

LOM-Overkligeheten

Verkligheten visar sig definitivt i ett annat ljus när LOMO- kameran är inblandad. Jag brukar kalla den LomOverklighet, för det ser ofta ganska overkligt ut med dessa sprakande saturerade färger som man gärna får när Lomo får en rulle diafilm till middag. En diafilm som man sedan framkallar i vanlig färgfilmskemi C-41 istället för i E6 som är kemi anpassad för just diafilm. En kemisk reaktion i kombination med Lomo kamerans speciella lins får färgerna att dansa och spraka!
Här är Lomo-kameran kompletterad med en liten söt Diana + blixt med färgfilter. Kanske tycker jag att den blixten är lite för stark för lomokameran, det blir väldigt, väldigt belyst allt.
Men det kan ju bli ganska häftigt också.

Så här går det till när man byter strängar på en mandolin, förresten.
Det är min fina bonuspappa som visar och förklarar.

Jag längtar till våren nu, till mer färger, nya former. ( märks det?)
Allt har varit så svartvitt och stramt så länge nu.

Finfint skräp

Jag har en liten skruttkamera av plast som inte har nåt namn. Hittade den i en skrotlåda på en loppis för 10 kronor.
Den har en enda funktion, man kan ställa om den till ett så kallat "panoramaläge"
Då fälls det upp två "grindar" i sökaren och så kan man försöka inbilla sig att man tar panoramabilder. Det blir lite smalare bilder på negativen, med två svarta fält ovanför och nedanför.
Så himla sött! Väldigt Hightech!

Jag sätter i en riktigt ljuskänslig film i den där kameran ibland, för att få till det där härligt skitiga kornet. Det kan t.om. leda till en eller annan lyckad bild.
Jag gillar den här. Helt perfekt i sin operfekthet.

Bästa sidan av Holga

Holga med svartvit film skapar en stämning och ett uttryck som jag gillar.
Särskilt geometriska former, texturer och ytor blir häftiga genom Holgas milda, lite ofokuserade öga. Filmen är en Ilford HP5+ 400 ISO. En mycket bra film att mata Holgan med enl. min erfarenhet.

Känsla = Holga

Jag älskar verkligen att experimentera och ha roligt när jag fotograferar.

Därför passar också Holgan mig som hand i handske, väldigt ofta.

Så här kul kan det blir när man fotar med 35mm film i den.

Man får trixa och fixa lite för att hålla filmen på plats på 120 rullen.

Jag brukar nu oftast gå in i mörkrummet ( vilket kolsvart rum som helst funkar) och rulla upp en bit av en 35mm film på en använd 120 rulle, med skyddpappret kvar. På det sättet behöver man t.ex. inte tejpa igen hålet på baksidan, fäppla med skummgummi, tejp och ev. kartong. Men det bästa med det sättet är att man lätt kan hålla räkning på var nästa bildruta börjar; genom att man använder sig av den gamla skyddspappret från 120 rullen, så sitter ju de gamla numren kvar och visas i rutan. Praktiskt!

Jag inser dock nu att jag behöver jobba mer med kvalitén på mina Holganegativ, tänka noga på vilken film jag sätter i och även använda t.ex stativ för längre tider, ljusmätaren och kanske blixten ibland.

Min kompis Patrick som är en superduktig fotograf från Fotokompaniet, leder just nu en kurs i avancerad mörkrumsteknik som jag går och han påpekar ständigt detta för mig, att man får de perfekta kopior som man har schyssta negativ för.

Är negativen för "mjuka" som de lätt kan bli med Holgan, så är det väldigt svårt att få till en perfekt kopia om man vill ha bra kontrast t.ex.

Jag har nog varit lite slarvig förut när jag kopierat i mörkrummet och tänkt lite att "det får bli som det blir" men nu har jag börjat inse mer och mer hur mycket jobb som man måste lägga ned för att "få till det" med en bra kopia som duger för t.ex. utställning.

Oftast har jag ju skannat in mina Holga -och andra toycamera negativ- och då är det svårt att se vad som kan fungera att verkligen göra snygga kopior av, för nästan allt blir ju en bild i datorn...som man sen kan jobba med kontraster och nivåer på i ett enkelt bildbehandlingsprogram.

-THE SCANNER ALWAYS LIES, säger irländska Patrick och spänner ögonen i mig.

Ja, nu förstår jag att han har rätt och jag har lärt mig en läxa, det är ju sådan tillfredställelse när ens kopia blir precis så där snygg som man vill ha den.

(fast jag kommer att fortsätta experimentera ändå ibland, bara för att hålla spänningen vid liv, tjohej!)