Sammetsskyddad

Jag måste erkänna att jag har en kanske lite pinsam faiblesse för sammetsgardiner.

De får gärna vara lite tunga, i dova färger och tjocka veck.

De ska absolut inte vara i krossad eller fusksammet eller i grälla färger, nej, klassiskt gammalt slottsmaner/ engelskt gods ska det vara.

Det är ganska suspekt att gilla nåt sånt har jag förstått, "folk" rynkar gärna på näsan och menar att sammetsgardiner är sånt som finns på bordeller i westernfilmer och de ses också som lite snuskiga, ohygieniska och dammiga.
Men jag bryr mig inte, jag kommer ut som sammetsälskare, helt enkelt!

Ett tag hade jag två smala hallonröda sammetsvepor i sovrummet. De var en halvtaskig ersättning för vad jag egentligen ville ha och det gick inte att drapera dem i såna där tjocka, mjuka veck som jag ser framför mig.

Nån gång ska jag ha ett riktigt par smaskiga sammetsdraperier. Gärna framför en sådan här trevlig fönsterbänk i ett bibliotek.

Tänk så skönt att få dämpa lite av larmet från världen där utanför....att få bädda in sig i mjuk sammet.

Det här fotografiet är fotat med min Holga på svartvit film, Tri-x 400. Jag har scannat in negativet och sepitonat det i ett bildbehandlingsprogram. Hoppas, hoppas att jag kan göra en bra print av det här neagtivet i mörkrummet också, tänker att sepia vore väldigt passande att tona i.

Jag har för mig att de här gardinerna var mörkt olivgröna i verkligheten där de hänger på Tjolöholmsslott.

Reach out

Åh fast det är den mest fantastiska fimbulvinter jag någonsin sett i Göteborg med ett vinterlandskap som förändrar sig varje dag med nya spännande drivor och istappar, så sträcker sig något inom mig i längtan efter ett annat grönare landskap.

Kära Holga

Holga är ändå alltid Holga. Jag gillar mina skarpt, just för att de inte är det. Skarpa alltså. Lååång exponering i B-läge för denna bild, jag räknade till 30 mellanöl i allafall. Inget stativ men ett krampaktigt pressande mot en vägg funkar det också.

Ful och fint

Ett "fulskott" med en Hasselbladare som det här kan ibland göra en lycklig.

Jag gillar det fina planerade fotot också, men det är intressant hur dessa två bilder tagna vid samma tidpunkt, med samma utrustning av samma motiv kan säga så olika saker och ge så olika intryck.
Jag har fotat med Hasselbadaren, 50 mm objektivet och Kodak plus-x 125 film pressad till 400. Framkallat i Calbe R09 och sedan scannat in negativet.

Polaroid kalkon

Min "nya" Polaroidcamera SX-70 Sonar verkar inte funka som den borde... Den lyckas göra en dubbelexponering. Jag har aldrig hört talas om det förut, men tydligen går det. Här är en konstig bild på Mig och Jag och min polare Patrick.


Och här är min fina dotter Molly.( hon är inte lika diffus i verkligheten)

Förutom att den lyckas dubbelexponera verkar den exponera åt helvete fel. Trots filmfilter som man ska använda tillsammans med filmen för att kompensera så fungerar inte exponeringen. Jag har nu kört igenom ett helt 10-pack svindyr polaroidfilm och försökt på alla möjliga vis att komma tillrätta med överexponeringen, men till ingen nytta.
Hm. Trist. Kanske kan man bygga om den till en vanlig pinhålskamera? Tyvärr är den inte tillräckligt tung att använda som bokstöd.

Rester från ett krig

Bunkerrester från Skagen. Fotat med min Yashica Mat. Rester av ett krig som långsamt vittrar bort. Hoppas inte att minnet av det gör detsamma.

Hopplösa snöbilder

Det snöar och snöar, mer i år än på flera år förr. Mycket snöbilder blir det. Jag vet faktiskt inte hur man ska göra för att fotografera snö. Jag bara försöker, men det blir inte som jag tänkt mig. Vitt, vitt vitt och lite annat smuts. Fast så är det väl.
Jag har använt Holga kameran här och Tri-X. Kanske skulle det vara bättre med färgfilm. Jag vet inte. Känner mig mest insöad.