Det är parkerna i Köpenhamn som förför mig.
De överväxta, lummiga och lätt förfallna gröna bitar av vildmark som ligger utströsslade lite här och var i staden. Här klipps inte gräset i onödan d.v.s. nästan aldrig.
Fallna trädstammar får ligga kvar så länge de inte ligger rätt över den slingrande promenadstigen. I lummigheten här inne kan det råda en nästan drömlik stämning som från en annan tid, trots att stadens brus, med en polissiren eller bullret från en tung lastbil, ibland lyckas bryta sig igenom trädkronornas dämpande bladmassor.
I Köpenhamns skattkammare lyser de gröna juvelerna allra vackrast.
Parkerna som jag älskar är precis sådana där otyglade och anarkistiska och skenbart bortglömda oaser som parker ska vara. De finns där, tillgängliga för människorna som lever i stenstaden, men de existerar inte enbart för dem och inte enligt deras villkor längre, för här har grönskan tagit tillbaka makten igen sedan områdena anlades och nu växer det obändligt och rikt som det vill.
Ibland är det inte ens särskilt inbjudande att promenera där. Kanske är det till och med lite skrämmande med allt det där okontrollerande växandet, blommandet och förmultnandet.
Det blir mörkt mellan träden, buskarna döljer något eller någon därinne... kanske är det en faun av marmor med mossa på eller kanske bara en uteliggare, som har byggt sig en litet krypin i djungeln.
En sällsynt vindpust letar sig ned mellan lövverket, drar fram över ån och för med sig en dust av någon mustig nästan kväljande söt och utsöndrande lukt från det nästan stillastående vattnet. Kanske har ett djur avslutat sitt liv där i vattenbrynet och tas nu om hand av nästa del i näringskedjan.
Insekter svirrar lågt över vattenytan och fåglar flyger kors och tvärs och förser sig från det rika utbudet av olika kryp. Flyn, larver, baggar och feta maskar trivs här där inte en ogrässpruta synts till på år och dag. Men här är inte bara dävet och multnande växlighet, här doftar också de blommande syrenerna som är så tunga att de nästan möter gräset på marken. Någon slags klängväxt, kanske kaprifol? har anekterat ett rostigt järnstaket och gör mig alldeles snurrig med sin väldoft och sina vackra slingrande utskott.
Jag vill ta långa promenader här i både sol och regn, bara sitta stilla ibland på en bänk och se ljuset silas genom grenar och lyssna på prasslet och tjattret från småfåglarna i häcken. Kanske få en skymt av ett par breda fransiga vingar som ljudlöst sveper förbi. Det är hägern som bor där borta nere vid vattnet. Det gör mig så lycklig att få se den att hjärtat hoppar till, men den struntar fullkomligt i mig. Jag är ju bara en tacksam gäst här.
Denna lilla plutt var den yngsta besökaren på Lena Källbergs och min vernissage, för vår gemensamma utställning Analog Noise, i oktober på Fotokompaniet. Det blev en väldigt lyckad utställning och jag hoppas att Lena och jag kan hitta någonstans i övriga landet där vi kan få ställa ut den igen.
