Københavns parker är bäst!

Det är parkerna i Köpenhamn som förför mig.
De överväxta, lummiga och lätt förfallna gröna bitar av vildmark som ligger utströsslade lite här och var i staden. Här klipps inte gräset i onödan d.v.s. nästan aldrig.
Fallna trädstammar får ligga kvar så länge de inte ligger rätt över den slingrande promenadstigen. I lummigheten här inne kan det råda en nästan drömlik stämning som från en annan tid, trots att stadens brus, med en polissiren eller bullret från en tung lastbil, ibland lyckas bryta sig igenom trädkronornas dämpande bladmassor.

I Köpenhamns skattkammare lyser de gröna juvelerna allra vackrast.
Parkerna som jag älskar är precis sådana där otyglade och anarkistiska och skenbart bortglömda oaser som parker ska vara. De finns där, tillgängliga för människorna som lever i stenstaden, men de existerar inte enbart för dem och inte enligt deras villkor längre, för här har grönskan tagit tillbaka makten igen sedan områdena anlades och nu växer det obändligt och rikt som det vill.

Ibland är det inte ens särskilt inbjudande att promenera där. Kanske är det till och med lite skrämmande med allt det där okontrollerande växandet, blommandet och förmultnandet.

Det blir mörkt mellan träden, buskarna döljer något eller någon därinne... kanske är det en faun av marmor med mossa på eller kanske bara en uteliggare, som har byggt sig en litet krypin i djungeln.

En sällsynt vindpust letar sig ned mellan lövverket, drar fram över ån och för med sig en dust av någon mustig nästan kväljande söt och utsöndrande lukt från det nästan stillastående vattnet. Kanske har ett djur avslutat sitt liv där i vattenbrynet och tas nu om hand av nästa del i näringskedjan.
Insekter svirrar lågt över vattenytan och fåglar flyger kors och tvärs och förser sig från det rika utbudet av olika kryp. Flyn, larver, baggar och feta maskar trivs här där inte en ogrässpruta synts till på år och dag. Men här är inte bara dävet och multnande växlighet, här doftar också de blommande syrenerna som är så tunga att de nästan möter gräset på marken. Någon slags klängväxt, kanske kaprifol? har anekterat ett rostigt järnstaket och gör mig alldeles snurrig med sin väldoft och sina vackra slingrande utskott.

Jag vill ta långa promenader här i både sol och regn, bara sitta stilla ibland på en bänk och se ljuset silas genom grenar och lyssna på prasslet och tjattret från småfåglarna i häcken. Kanske få en skymt av ett par breda fransiga vingar som ljudlöst sveper förbi. Det är hägern som bor där borta nere vid vattnet. Det gör mig så lycklig att få se den att hjärtat hoppar till, men den struntar fullkomligt i mig. Jag är ju bara en tacksam gäst här.

Ja, vi har täckning/ Yes, we are connected

Det är spännande att få utforska nya storstäder, ta del av en annan puls och känna nya sorters dofter av asfalt, avgaser och matos. Men jag drömmer samtidigt om att få åka någonstans där det definitivt inte finns någon täckning.
Inte av något slag.

Växande dekoration/Growing decoration

Växthuspassion i Botanisk Have, Köpenhamn

Snö blom/ Flower snow

Flower snow, a photo by bildministeriet on Flickr.

I denna hemlighetsfulla trädgård kan man låtsas att man är alldeles själv. Bibliotekshave i Köpenhamn, en liten pärla bakom det gamla biblioteket. Ett underbart ställe att sitta och äta sin medhavda matsäck på. Vilken många köpenhamnare verkar göra på sin lunchtimme. Särskilt när vädret är så ljuvligt som denna majdag. Ändå känns det stilla och fridfullt här. Blombladen från äppelträden singlar ned över oss.

Fuktiga drömmar i Danmark

I Köpenhamn finns det en fin botanisk trädgård. Särskilt växthusen är min personliga favorit. Trots närmare 40° grader i vissa delar stannar jag där i evigheter med Holgan. Plastlinsen immar, tejpen mot ljusläckor krullar av sig och lossnar i fukten och värmen.
Svetten rinner och droppar ned i ögonen och gör greppet om plastkameran halkigt.

Det är som en annan värld. En konstgjord värld, under de skyddande glaskupolerna uppburna av de vita pelarna. Härinne växer allt tillsammans som en enda grön levande organism, fastän det i själva verket består av hundratals olika arter.

I gamla växthus får jag alltid en känsla av att vara innesluten i en levande, växande kropp.
Ett eget universum eller ett organ som formar sig omkring sig själv i skydd mot omvärlden.



Tiden utanför blir betydelselös för här inne råder en annan tideräkning.
Den här tiden tickar inte, den knakar, som det som växer.

Solen talar genom löven

En sommardag på den gamla kyrkogården där sagornas mästare H.C Andersen har sin grav.
Där har i stillhet träden fått växa utan att tuktas och inrättas i människornas ordning.

Minnesvårdars smideslöv och markens täckande murgröna får mötas på egna villkor.

Ljuset fördelas, leker i lövmassor och buskar. Stryker mjukt över stenar som tanken smeker minnet av de som inte längre är här bland oss.


I sol och skugga ryms hela spektrat av ljus och mörker. I sorgen även glädje för att det får vara så här vackert och att jag får uppleva det.

Här finns plats för döda så väl som levande. Och tid för de sistnämda...att bara vara just levande en stund.


Assistens kykogård i Köpenhamn en Augustidag med min Yashica Mat 124 G

vintersagor

Nu är det vinter och människorna slinter. Det är halt ute och snö har vi nog inte sett det sista av än... Ute med Holgan till och från, men har ingen riktig driv. Den kommer väl tillbaka bara vi får lite mer ljus. Jag saknar det. Ljuset. Utan ljus inget foto.